KRÖNIKA. Det är nu nästan 30 år sedan de första mellanskarvarna kom till Stockholm skärgård. De etablerade sig på Bodskär utanför Nåttarö 1994. Till en början väckte fågeln ingen större uppmärksamhet, men efter några år började populationen stadigt öka för varje år. 2006 fanns det omkring 6 000 skarvbon i skärgården, uppdelade på ett 20-tal kolonier. Sedan dess har populationen planat ut och stannat på ungefär samma nivå. Bland många fiskeintresserade har skarven blivit ett hatobjekt. Flockarna sveper in i lek- och uppväxtområden för fisk, och dammsuger vattnen på yngel. Även om en del helst skulle vilja utrota skarvarna så är arten rödlistad och ses inte som invasiv av myndigheterna. Jakt får därför bara ske i syfte att skydda andra värden som fiskbestånd eller skog. Skarvens påverkan på fisket har stötts och blötts i årtionden.
Mycket har också gjorts. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholm har tagit fram en nationell respektive regional förvaltningsplan för skarv för att underlätta beslut kring skyddsjakten. Sedan några år tillbaka finns även möjlighet för enskilda att bedriva skyddsjakt utan formellt tillstånd, så kallad skyddsjakt på enskilds initiativ. Till det har Sveriges organiserade fiskeguider erbjudit skottpengar på skarv och nyligen bildade Stockholms stad ett nätverk kring förvaltning av skarv. Åtgärderna har gjort att jakten ökat. Det finns idag jägare som är specialister på att jaga skarv och som fäller hundratals skarvar. Förra året fälldes ungefär 8 000 skarvar genom jakt på enskilds initiativ. Därtill tillkommer några tusen genom övrig skyddsjakt. Det finns förmodligen dessutom ett visst mörkertal i rapporteringen. Vi var därför många som förväntades oss en minskning av antalet skarvar i skärgården i år, men en färsk inventering av skarvbon visar tvärtom att antalet skarvar ökat! Med undantag från 2019 så har vi aldrig haft så många mellanskarvar i skärgården som nu. Skarvarna har i någon mening visat lång näbb till alla experter, målsättningar, forskare och jägare.
I vissa områden i skärgården har åtgärderna lyckats på så sätt att skarvarna i princip försvunnit helt, men istället har de flyttat längre in där de sannolikt ställer till med ännu mer bekymmer än tidigare. Hur det kommer sig att antalet skarvar inte minskar trots jakten är oklart. Det kan till och med vara så att jakten inte har någon betydelse alls. Ska man börja jaga skarv på allvar i Värtan så kanske nästa steg är att de fortsätter in i Mälaren, där de förvisso redan är etablerade. Jakten verkar inte fungera så bra som vi trott. Kanske jakttrycket måste öka ännu mer eller så behöver man klura ut någon annan, bättre lösning för att komma tillrätta med de gäckande fåglarna.
Inlägget Att jaga eller inte jaga det är frågan dök först upp på Tidningen Skärgården.