KRÖNIKA. Den akuta bristen på strömming i skärgården har orsakat en livlig debatt senaste veckorna. Återigen har kritik riktats både från länsstyrelser, universitet och politiker mot hur storskaliga trålare ligger i vattnen utanför skärgården och dammsuger strömming på väg in i lekområden. Men problemen gäller inte bara skärgården. Nu rapporterar även kustfiskare längs norrlandskusten om strömmingskris. Detta sker nästan samtidigt som internationella havsforskningsrådet ICES vill chockhöja kvoten på strömming i Bottenviken! För den äldre generationen längs kusten torde det vara svårt att minnas en sommar när man inte kunde få tag på surströmming. Tvärtom, har strömming ofta förekommit i överflöd och setts som en tråkig fattigmanskost.
För en oinvigd är det svårt att förstå vad som händer i havet. Alla möjliga förklaringar snurrar runt: säl, skarv, överfiske, övergödning, försurning och så vidare. Utvecklingen för strömming följer ungefär samma mönster som torsken där fiskarna först blivit mindre och magrare innan bestånden kollapsat. Idag råder totalt torskfiskestopp i Östersjön, i framtiden gäller det kanske strömming. Utmaningarna för Östersjön är många men vi fortsätter att behandla havet som en soptunna. I veckans nummer kan man läsa om hur man på 50- och 60-talet, på den tiden helt lagligt, dumpade 23 000 tunnor med kvicksilver i havet mellan Sundsvall och Gotland. Totalt handlar det om omkring nio ton kvicksilver som potentiellt kan läcka ut i havet, en tickande bomb! Gamla synder, men vi är inte så mycket bättre idag. För ett par år sedan kom rapporter om missbildade abborrar i ett sjösystem kopplat till Kalix älv utanför Kiruna. Orsaken misstänks vara utsläpp från gruvbolaget LKAB:s anläggningar. Det låter som något hämtat från den tecknade skämtserien Simpsons, skillnaden är bara att detta inte är ett skämt. Att vi lyckats göra Östersjön till världens mest förorenade hav är något jag fortfarande har svårt att greppa.
Men allt är inte elände. I Norra Kvarken och Bottenhavet, där strömmingen nu är så gott som historia, fanns en gång i tiden ett unikt bestånd av kustlekande harr (en sorts laxfisk). Det fanns gott om harr. Med ett kastspö tog det inte lång tid att från land kroka en fisk. Men på 90-talet försvann först de stora individerna nästan helt på bara några år. Små fiskar fanns det fortfarande gott om innan även de några år senare också var borta. På den här tiden fanns varken säl eller skarv i området. Några jättetrålare känner jag heller inte till. Tre decennier senare har något hänt. En bekant berättar att harren är tillbaka utanför hans stuga! Det är dessutom gott om öring, en annan hotad art. Det må vara litet, men för mig inger det hopp om att vi faktiskt kan vända utvecklingen. Om vi vill.
Inlägget Harren ger hopp om Östersjön dök först upp på Tidningen Skärgården.